Jag såg dig när jag vaknade upp ur min säng så mjuk.

Du fyllde mina ögon med ett bländande ljus.

Under dagen upplevde jag en stund som kändes svår.

Tog en promenad och lät vinden blåsa genom öron och hår.

Då kikade du ut lite försynt fast det var både grått och blött.

Jag mötte din blick och log en smula förstrött.

Vad är det med dig som gör mig så glad?

Utan dig är jag blott ett skal, blek och svag.

Snälla kan du inte för alltid stanna!

Jag vill ha dig här och nu med detsamma!

Du ger liv och värme när allt annat är kallt.

När du var borta kändes det som om jag hade förlorat allt!

Du skänker mig den där strimman av hopp.

Precis när jag tror jag sprungit mitt sista lopp.

Utan dig vore jag ingenting alls och fullständigt tom.

Men när du ger dig tillkänna fylls jag av värme och blir alldeles from.

Du är vad som krävs för att ge livet en chans.

Det är dig kära sol vi tillägnar sommarens dans.

Dagarna springer snabbt förbi.

Hösten gör sin tysta sorti.

Överlämnar till en vinter utan snö.

Utanför tomtens kansli står nissar på kö.

Alla klappar skall ju för barnen tas fram.

Ett logistiskt trolleri endast tomten kan.

Dessutom skall de på dagen levereras.

Stygga och snälla på listan markeras.

Natten lyser upp av tända ljus.

I ensliga stugor och varma hus.

Barnen vid elden sitter och kurar.

Far lagar mat och mor golvet skurar.

Mycket skall hinnas, både fejande och stök.

I vardagsrum, matsal, farstu och kök.

Sill ska läggas in och mattor skall piskas.

Bland smådjur och knytt kan man höra hur det viskas.

Att nu kommer han nog snart hem till oss.

Bringandes julen och klappar förstås.

Plötsligt syns en figur som smyger runt huset.

Hans siluett kan anas genom det svaga lyktljuset.

Nu bankar någon på vår port.

Spring och öppna dörren fort.

Kan det några snälla barn här bo?

Ja det kan du allt minsann tro

När tomten lämnat sjunker en stilla ro in.

Klappar delas ut och man läser upp rim.

Barnen leker och ställer till med spratt.

Ut i den mörka natten ekar sorl och skratt.

Ömsom hårt, ömsom mjukt faller regnet utanför.

Ett välbekant sprakande från brasan är inget som stör.

Jag läser en bok som inte direkt berör.

Det är allt jag just nu gör.

Borde jag med livets gåva göra något mer?

Är det så att jag inte meningen med livet ser?

Ändå sitter jag här och ler.

Trots att inget spektakulärt tillsynes sker.

Är det sant eller ens särskilt bra?

Att människan ett syfte behöver ha?

Kanske kan det räcka att jag får vara jag.

Och känna tacksamhet över att få uppleva varje dag.

Kan du snälla vakna upp av texterna jag gör?

Kan du klarna till av orden som du hör?

Det är dig jag skriver för.

Jag hoppas att jag inte stör.

Bara stanna upp ett litet slag.

Se dig omkring, känn ditt andetag.

Men varför skulle du lyssna på mig?

Som utmanar din trygga vardag.

Vi är vid liv, jag och du.

Fråga ditt hjärta, fråga det nu.

Har du gett livet något i retur?

Det finns gott om tid ännu.

Kan du snälla vakna upp av texterna jag gör?

Kan du klarna till av orden som du hör?

Just nu vid liv men tillslut vi dör.

Vet du vad du lever för?

När jag vaknar upp bredvid dig är det som om jag fortfarande är i en dröm.

När vi rör varandra känns det som elektrisk ström.

Du är den som vaknar som om du vore ett porträtt.

Och när vi bråkat är det faktiskt alltid du som har haft rätt.

Du har en hjärna där allting alltid är igång.

Dessutom är du för mig just precis lagom lång.

Du är en faktor alla känner av.

Folk vänder sig om när du passerar dem på stan.

Du är allt en man någonsin skulle kunna vilja ha.

Tänk om du kommer på att jag faktiskt inte är så bra.

Du får alla mina känslor att skruvas upp till max.

Jag sjunker ner i dina ögons djup, jag tror jag drunknar strax.

Du har valt och du valde ingen annan.

För det var menat att jag skulle bli din man.

Uppe bland trädtopparnas grenar och blad.

Sjunger du en melodi så vacker.

Jag lyssnar på dig i början av varje dag.

Ibland ser jag dig sittandes vid några grå baracker.

Du förgyller min morgonpromenad med något att göra.

Om man lyssnar riktigt noga kan man musiken höra.

Det kan säkert låta simpelt för en utomstående person.

Men hör på skiftningarna, övergångarna och nyanserna mellan varje ton.

Du framställer dina stycken med näbb istället för munnen.

En musikalisk magi lika lätt borttappad som funnen.

Mästare i ditt skrå din melodi står på egna ben.

Så förtrollande att lyssna på att jag till jobbet kommer bli sen.

Min hjärna har flugit iväg från min kropp.

Jag kan inte längre prestera.

Energin är slut i min knopp.

Intellektet försvunnet numera.

Ett tillstånd framkallat av veckans slit.

Ögat rycker helt nervöst.

Jag sänder avslappningen en invit.

Orkar inte göra något seriöst.

Inväntar lugnets känsla.

Den behöver lockas fram.

Låter en tv-serie mig få fängsla.

Det blir ett riktigt skitprogram.

Just när avkopplingen håller på att ske.

Vill jag inte att du stör.

Du får gärna sitta brevid.

Men prata då helst så att jag inte hör.

Kanske inte helt rättvist av mig, kan tyckas.

Men du förstår min vän.

Jag vill att vilan av tystnas skall få smyckas..

Det ligger väl i sakens natur.

Och är inte så fasligt komplicerat.

Att jag är ett simpelt djur.

Som ganska lätt blir trött och distraherat.

Jag kan inte för det har varit si eller så.

Är ord jag har väldigt svårt att förstå.

Hur kan man låta historien bestämma dagens utfall.

Och helt släppa ägandeskapet om vad som komma skall?

För mig är det en inställning otroligt fjärran att ha.

Jag har svårt att se hur det skulle kunna få en att må bra.

Ja men välbefinnande kanske inte är allt här i livet.

Men att man blir en trevligare person av det är ju ganska givet.

Så om jag erkänner att jag varje minut har ett val.

Vad jag ska säga, hur jag ska vara, varm eller sval.

Det ger mig makten att välja vem jag vill bli.

Valet är mitt och jag är äntligen fri.

Grå och blek har du blivit på senaste.

Inte för att jag har något emot det direkt.

Jag vet att det är på grund av solens effekt.

Den har strålat och gassat så hårt på dig.

Molnen har inte funnits någonstans att finna.

De få som dykt upp har inte låtit från sig regnet rinna.

Sånt kan få vemsomhelst att gå från mjuk till hård.

Det är så det är.

Här på vår innergård.

Jag hade gärna vattnat dig artificiellt.

Fast det känns inte riktigt rätt mot miljö och natur.

Du är trots allt bara gräs.

Mjuk mot foten och mat till somliga djur.

Kanske lägger jag för stor vikt.

Vid hur jag tycker att du ser ut.

Det gör mig faktiskt detsamma.

Så länge du finns där när jag går ut.

Vart har du tagit vägen egentligen?

Du med ditt gyllene sken.

Varför kan jag inte finna dig igen?

Du som gett mig värk i både rygg och ben.

När jag runt i skogen efter dig hukat.

Letat ifrån morgon fram till sena kväll.

För att på matbordet fint uppdukat.

Kunna servera en toast med smörstekt kantarell.

När ljuset lyser upp en annars mörk vrå.

Kan jag se dig stilla ensam där stå.

Med former så mjuka och tunna.

Och en hållning med något att förkunna.

När jag skådar in i ditt ögas mitt.

Skiftar färgen till gulgrönt från vitt.

På ett ben så tunt som en stjälk du står.

Vattnet sluter sig mjukt kring ditt lår.

Från din familj utan varning ryckt.

Aldrig tillfrågad vad du om saken tyckt.

Uppställd så alla din fägring kan skåda.

På en plats där din vilja och frihet ej längre får råda.

Reducerad till ett simpelt objekt.

Värderad av hur mångas intresse du har väckt.

Detta är något som skulle kunna ske.

En blomma som dig vars skönhet alla vill se.

Vinden smeker mjukt min hud.

Från köket hörs röster och andra bakgrundsljud.

Mot drömmen försöker jag lojt spjärna.

Varje försök dämpas av min trötta hjärna.

Känslan så mjuk som en sensommarbris.

Kan inte stoppas på endera vis.

Jag låter mig svepas med helt utan strid.

Känner hur sinnet fylls utav frid.

Av okända krafter mitt medvetande blir föst.

Själen blir sakta ur kroppen förlöst.

När tankarna lugnas och musklerna mjuknat.

Och mitt tidsperspektiv är alldeles stukat.

Inser jag att pausen egentligen inte skulle vara nu.

Men över kroppen bestämmer varken jag eller du.

Att visa upp sig för folk kan kännas läskigt ibland.

Varsågod, en enkelbiljett till scenskräckens land.

Varför är det egentligen då.

För vissa så svårt att på scenen stå.

Deras existens känns av publiken bedömd.

Men av dem en sak av vikt blivit glömd.

Lugna ner dina darrande ben.

Publiken är publik och står inte på någon scen.

De har valt dig och ingen annan.

För att få det levererat så som bara du kan.

Får man inte på nervositeten snabbt ett slut.

Kommer framträdet aldrig kunna nå ut.

Och vad var då skapandets syfte?

Om man genom det aldrig någon annan lyfte.

Det är hög tid att du får ställa dig på scen.

Du som hellre håller dig smutsig än ren.

Du är en typ med många namn.

När jag hjälper dig se ljuset vilar du så stilla i min famn.

Du är en sådan som kan gå oss andra obemärkt förbi.

Men när vi väl ses får du oss att känna värme och glädje inuti.

Din framtoning kan visserligen vara ganska beige och trubbig.

Och för mycket av dig får mig faktiskt att känna mig lite knubbig.

Du trivs inte som många andra ute i det fria.

Där man kan höra humlorna surra och fåglarna skria.

Med dig upplever mina sinnen en verklig sensation.

Kanske för att jag kan ha dig i ändlös variation.

Om världen var utan dig kunde alla höra hur jag grät.

För inte är livet detsamma utan dig min kära potät.

Miljoner bubblor vilar stilla i mitt bad.

Jag drömmer mig bort och fantiserar att det är ett ishav.

Kanske är där en arktisk expedition.

Hoppas inte isbjörnen kommer åt deras forskningsstation.

Jag kan se ljusets alla färger riktas mot mig och plötsligt blir jag glad.

Strålarna bryts i den tunna hinnan för att reflekteras ut i en färgkaskad.

Späckhuggarnas säljakt kan knappt skönjas i den mörka natten.

Valarna färdas lugnt och stilla genom kalla vatten.

Fåglarna klarar sig bra och kan närsomhelst söderut fly.

Expeditionen har fått en medlem som inför Arktis är ny.

Hon kan se allt med nybörjarens magi.

Hennes varje upplevelse är från fördom fri.

Som ett barn som upptäcker allt för första gången.

Upplever hon valrossen, isbjörnen och valsången.

Vilken ypperligt trevlig fantasi i mitt emaljerade kar.

Dröm vidare min vän, utan krav på svar.

Regndropparna rinner sakta nedför fönsterrutan.

Kanske tävlar de med varandra så gott som regndroppar kan.

Precis som våra medmänniskor när de söker sina jag.

För att finna mening i en allt luddigare vardag.

En tanke som slår mig är betydelsen av ting.

Saker vi tror är viktiga som till exempel en förlovningsring.

Det är klart den bara är en klump metall.

Som ibland kan kännas både hård och kall.

Men om jag tillåter mig känna efter lite mer.

Inser jag snart att jag sitter för mig själv och ler.

Över minnen från vårt gemensamma liv.

Skratt, gråt, samtal och vänskapligt kiv.

Allt detta kan jag uppleva av ett enkelt ting.

Därför är den så mycket mer än bara en ring.

En ny kollega kapabel och driftig.

Blir anställd av ledaren som är strategisk och listig.

Låter ledaren den anställda med sin kunskap briljera?

Så att verksamheten kan skala och accelerera.

När ansträngningen visat sig vara en succe.

Vem får ta äran och vem får bara inombords le?

Kommer ledaren välja att själv träda fram?

Och låta framgången undertecknas med sitt eget namn.

Eller är ledaren stor nog att kunna förstå.

Kollegan ensam på scenen förtjänar att stå.

Den sammetslena pälsen rör sig mjukt och böljande när du hoppar omkring.

Tassarna gör små ljud av klor mot trägolv och du rör dig så följsamt som om det var ingenting.

Jag tänker ofta på vad som försigår i ditt stilla sinne.

Vad du drömmer om och vad du lagrar i ditt minne.

Kanske den gången jag gav dig extra god bladspenat.

Eller möjligtvis när du åt smulorna som lämnats på tallrikarna efter våran kvällsmat.

Du ger helt efter till instinkt och nyck.

Jag märker det på kvällen när du får dina tokiga ryck.

Då du från noll till hundra springer genom vårt hus.

Hur du slirar och sladdar och hoppar rakt upp helt förtjust.

När jag känner en känsla av oro stiga i kroppen någonstans.

Ser jag på dig för att åter finna balans.

Du är nog det sötaste djur på vår planet.

Det finns många andra men inget bättre vad jag vet.

För mig är du mer än ett husdjur eller vän.

I mina ögon har du blivit en riktig familjemedlem.

Jag tycker du är så innerligt vacker och fin.

Du kära Mango är världens bästa kanin.

Ibland kan man leta efter något som saknas.

Det är lätt att gå vilse när man konstant med intryck matas.

Att livet ska vara kärvt är en inställning som idag brukar ratas.

Kanske vill vi ha det lite enklare ibland.

Ändå letar vi efter det där snabba och lätta.

Hållbarhet håller inte våra giriga magar mätta.

Vi vill att det ska gå snabbt men vi vill också göra det rätta.

Kanske vill vi bara ha det lite enklare ibland.

Kan vi bara optimera bort våra sidor som är svaga.

Från vårt samvete bort våra synder kunnat tvaga.

Skulle vi då hela världen kunna laga.

Och kanske ha det lite enklare ibland.

Den ska röra på sig är det sagt.

Stillasittande har av mången man livet bragt.

I alla fall om man ska tro diverse hälsocoachers snack.

Men tveksamhet infinner sig när jag för tredje gången knäcker mitt badmintonrack.

Det kan ju såklart också vara rätt skönt att sitta ner då och då.

Men för mycket av den varan ger mig fingrar kalla och läppar blå.

Blodcirkulationen är vår absolut bästa vän.

Den pumpar syre från våra aveoler och hjälper musklerna att få spänn.

Jag älskar till tusen min fantastiska kropps funktioner.

Endast överträffat av min kärlek till dig som är miljarders miljoner.

Jag har en svag molande smärta i min vänstra sida.

Det känns bättre om jag bär byxor med vidare midja.

Ibland inbillar jag mig att jag kanske är allvarligt sjuk och kommer att dö.

Säkert kopplat till att hemskheter hos mina kära faller tätt som flingor av snö.

Eller har jag lyckats anskaffa för mycket att mista?

Blotta tanken får nästan mitt hjärta att brista.

Men om jag istället lyfter min blick och observerar min dag.

Just nu står jag upp och smärtan i magen är ju väldigt svag.

Om du räds att mista livets gåva du håller så kär.

Riskerar du att missa det som pågår nu och här.

Jag har tappat all min inspiration.

Kanske trillade den ur fickan vid en tågstation.

Orden kommer inte längre till mig som de en gång gjort.

Trots det skriver jag om både litet och stort.

Kanske är det ett tecken på att jag borde lägga av.

Jag kommer nog ändå inte bli del av kulturens nav.

Nä det tåget har för längesedan gått.

Men att leva utan inspiration gör livet så fruktansvärt grått.

Jag måste finna den igen, den borde vara här någonstans.

Den behöver återigen svepa in mig i sin sagolika glans.

Om jag börjar söka utanför mig själv kanske den tillslut blir funnen.

Först då kan jag återfå känslan som varit försvunnen.

Jag sitter på jobbet här vid min dator.

Tänker på om jag haft en tam alligator.

Saker som händer är svåra ibland.

Men alligatorns tänder biter aldrig min hand.

Den vore min vän och livskamrat.

Vi skulle kunna gå ut och äta riktigt god mat.

Han kunde få heta Glenn eller Pär.

Och när jag kände mig ensam vore han där.

Jag och min vän genom livet vi går.

Över månaders stränder och genom dagarnas snår.

I våra ansikten snart man kan tyda tidens spår.

Tillsammans tillslut vi ner i graven går.

Med ord kan man så ett frö.

Om du sätter dem samman på just rätt sätt.

Med dem kan du tjäna ditt levebröd.

Så du kan somna med magen mätt.

Ord kan hjälpa den som har virrat sig bort.

Men välj dem med omsorg.

Dina ord kan bli tolkade hårt.

De kan få människor att samlas på torg.

Men också få dina vänner att vända sig bort.

När du orden skriver bör du vara på din vakt.

När du läser ber jag dig tolka dem så väl du kan.

För den som kan komponera med ord han har makt.

Att få dig tro att fantasin kanske faktiskt är sann.

Den som en gul banan hade haft.

Har nog så väl huvudet på skaft.

För bananens styrka kan också bli din.

Munnen tar efter dess form så böjd och fin.

När du denna frukt äntligen smakar.

Nyanser och känslor i munnen sprakar.

Dess sötma och krämiga konsistens.

Ger dig en drivkraft att äta den med ens.

Folk skulle se sig om efter dig på stan.

Där du går och äter din underbara banan.

Mjuk som en sammetslen ljummen vårbris.

Sköljer känslan över mig på sitt säregna vis.

En våg av kärlek till dig min skatt.

När jag försöker beskriva den blir jag alldeles matt.

Du är min allra käraste och bästa vän.

Aldrig vill jag mista dig, förresten kan du låna mig hundra spänn?

Alltså jag lovar att du får dem tillbaks rätt snart.

Jag har förlagt min plånbok men vet ej vart.

Nu börjar det väl bli dags att avrunda det här.

Men du är mitt eviga allt.

Jag lovar och svär.

Att ta sig tid att känna och tänka är viktigt har jag hört.

Men tar jag mig tiden blir mitt känsloliv väldigt stört.

Antagligen har jag mycket att processera.

Händelser, ageranden, människor och mycket mera.

Att vara till nytta och hålla sig sysselsatt.

Har musklernas man gång på gång sagt.

Han har mycket tankar allas vår Arnold.

Men på dessa ord är jag faktiskt helt såld.

Att ägna sig åt att in i framtiden skåda.

Ger mig bara mental ångestklåda.

Nä jag håller mig här i nuet idag.

Och låter tanken på framtiden krympa sig svag.

Då har jag äntligen funnit balans.

Jagar ej längre efter min svans.

Planering och närvaro äro lika värda.

Jag väljer att mjukt i livet färdas.

Av friktion och krångel har jag fått nog.

På gravstenen skall det stå, "han levde livet tills han dog".

Vörda bör man livets lott.

Trots allt grus som samlas på vägen.

Att hela tiden kastas mellan ont och gott.

Man får lov att vara både ihärdig och trägen.

Var uppriktig och rak mot din nästa.

Men glöm ej att hon har ett bultande hjärta.

Att kunna förstå och lyfta är nog det bästa.

Då tar ni er genom både sorger och smärta.

På klockan tickar sekunderna långsamt fram.

En känsla av att simma i en näckrosfylld damm.

Saker som hemsöker en dag och natt.

Kroppen blir svag och sinnet blir matt.

Tänk att försöka handskas med sig själv på fel sätt.

Att tillfälligt tappa all sans och vett.

Det kan orsaka konsekvenser stora.

Ju mer du lever desto mer har du att förlora.

Att inte vara perfekt utan en människa fylld av fel.

Passar inte så bra när du spelar samhällets konstruerade spel.

Du klarar det inte utan hjälp, och vilken hjälp kan du få?

När du inte vet vad det är som egentligen står på.

Nä du försöker lösa saker själv, rå om ditt eget hus.

Försöker bli bättre och slutar med snus.

Ändå söker dina misstag dig om natten

Tills du likt rosen kroknat och vissnat i rabatten.

Nu är du snart nere för räkning.

På gränsen till en mental hyresvräkning.

Stanna upp en sekund och lyssna nu

Innan du inombords går helt itu

Packa ur den tunga ryggsäck som du bär.

Låt inte dessa händelser definiera vem du är.

Prova skriva ner de tankar du har.

Så blir känslorna svagare men minnet hålls kvar.

Man kan ibland känna sig lycklig över allt smått.

I livet möter man både ont och gott.

Troligtvis finns det ingen tydlig gräns.

Om det kan vi nog ändå vara överens.

Att vara snäll mot din vän är en grundlag men ack.

Ibland kan man glömma det för att man blivit lack.

Kanske har personen i fråga sagt något som stött.

Eller börjar du helt utan anledning se rött?

Oavsett vad som kan vara orsak.

Eller om samtalet fått dig helt spak.

Måste du berätta hur du känner och så.

Ge din vän en chans att kunna förstå.

Du måste lyssna på orden som sagts.

Läsa korten som på bordet lagts.

Tillslut är ni framme vid ett vägskäl.

Ni har båda insett att ni vill varandra väl.

En dispyt är inget man bör skämta bort.

Men samtidigt kan den vara av en rätt lustig sort.

Ett stilla tryck inifrån.

Hjärnan känns som sågspån.

Den är så liten att den inte kan ses.

Har gett mig hosta så att jag blivit hes.

Bacillens ide är ganska trist.

Att göra en sjuk istället för frisk.

Sjukdom kan vara något alldeles hemskt.

Ändå för mig ett öde bättre än att prata småländskt.

Det är inte en stark yrkesprestation direkt.

Som denna förkylning har som effekt.

Jag tror det är bäst om man vilar upp sig.

För att ikväll orka middag, mys och vin med dig.